Seminarium om Varvscentra

En arbetsgrupp för att driva frågan om ett nationellt nätverk för varvshistoriska frågor skall bildas. Det var de nära 40 deltagarna på det varvshistoriska seminariet i Göteborg den 13-14 mars 2002 överens om.

 Keith Wijkander, chef för Statens Sjöhistoriska museer i Stockholm, och Kjersti Bosdotter, kulturansvarig på Svenska Metallindustriarbetareförbundet, fick uppdraget att inom 4-6 veckor se över möjligheten till finansiering av en sådan grupps arbete. Målet är att bilda arbetsgruppen före sommaren, och deltagarna ansåg att den skall bestå av 5-9 ledamöter som representerar de olika intressenterna, museerna, kommunerna, Metall och de ideella föreningarna.

Det var en välrenommerad och sakkunnig skara varvsintresserade som samlades den 13 mars på Hotell 11 i Eriksbergshallen, varvets gamla motorverkstad, på Norra Älvstranden i Göteborg. Deltagarna kom från flertalet av de stora varvsorterna, som Karlskrona, Malmö, Uddevalla, Oskarshamn, Sölvesborg och Göteborg. Det var både kommunala kulturchefer, förtroendevalda från Metall och Seko, samt representanter för museer, arkiv och ideella föreningar, med flera (se deltagarförteckning).

Dessutom medverkade kulturminister Marita Ulvskog.

 Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Göran Johansson, kunde på grund av sjukdom inte komma och hålla sitt öppningsanförande på onsdagsmorgonen. Därför inleddes seminariet med inledningsanförande av kulturminister Marita Ulvskog.  

Marita Ulvskog påminde om att vi fortfarande lever i ett industrisamhälle, även om industrialismens höjdpunkt ligger några decennier tillbaka. Hon menade att kunskapen om dessa ganska sentida rötter är nödvändiga att bevara för att förstå samtiden och lära för framtiden. Det är alltså hög tid att ta tillvara och uppmärksamma det industrihistoriska kulturarvet, att ge denna del av vår historia den status och legitimitet som den förtjänar, eftersom den är en så viktig del av vår gemensamma historia. För industrisamhällets historia handlar inte bara om själva industrierna och de som arbetade där, utan industrialismens framväxt i Sverige har påverkat och varit en förutsättning för både demokratins uppbyggnad och skapandet av välfärdssamhället, det vi kallar den svenska modellen. 

Hon var inte negativ till nya museer som fokuserade det industriella kulturarvet, men menade att det viktiga var att alla institutioner skall ta till sig industriarvsperspektivet. Dessutom måste det till ett gemensamt ansvar för detta, både från forskning/universitet, kommuner, stat, fackföreningar och arbetsgivare. Om inte  de olika branschorganisationerna eller de enskilda företagen tar sitt ansvar måste vi ställa krav på deras kollektiva företrädare, ansåg hon. 

Mats Sjölin, projektledare för Göteborgska Tidsspeglar, som var en av initiativtagarna till seminariet, fortsatte med att presentera seminariets syfte och arbetsordning. Han betonade att innebörden av ordet arbete för en stor del av göteborgarna var just att jobba inom en tung mekanisk industri som varven var det största och tydligaste exemplet på. Varven och industrin är fortfarande en viktig del av Göteborgs identitet, men det märks inte så mycket nu när varven är borta. Detta är viktigt att förmedla, både till ungdomarna och till den tredjedel av invånarna som inte är födda i Sverige. 

Är varvsindustrin särskilt lämplig för att spegla industrisamhällets utveckling med alla dessa sociala, politiska och ekonomiska aspekter, undrade han, och detta var också en av de frågor som skulle diskuteras. Det främsta syftet med seminariet var att över huvud taget lyfta frågan och försöka se till att den kunskap om varvens historia som finns tas tillvara på ett bra sätt, framhöll han. 

Kjersti Bosdotter, kulturansvarig på Svenska Metallindustriarbetareförbundet och ledamot av Delegationen för industrisamhällets kulturarv, berättade att hon sysslar mycket med att ta fram material och hjälpa Metallavdelningar och klubbar att skriva sin historia till jubileer och nedläggningar. Hon påminde om den diskussion som var på 1980-talet, när varven lades ner ett efter ett, om hur man skall minnas den verksamhet som var. Detta är viktigt inte minst idag när stora industrier på små orter läggs ned i snabb takt. Mycket gjordes när det gäller varven, till exempel på Kockums i Malmö, i Sölvesborg och i Oskarshamn. Ägaren Svenska Varv satsade förhållandevis mycket pengar. 

När varvsmuseifrågan då var uppe stöp det bland annat på att staten inte ville stödja ett sådant initiativ. Kjersti Bosdotter angrep bland annat dåvarande kulturministern Bengt Göransson, som ansåg att det var branschen som skulle ta ansvaret, en bransch som då knappt längre fanns. Men det handlade också om en syn, att industrialismens kulturarv var värderingsfritt, att man då inte såg vilken laddning det finns i den historien. Hon citerade etnologen Sven B Ek som menade att bara arbetarnas perspektiv skulle kunna ge en rättvis bild av vad varven betydde för skapande av social trygghet, samhörighet och politisk medvetenhet. 

Kjersti Bosdotter framhöll också vikten av att få med sociala, fackliga och politiska aspekter, och hoppades att litteratur, film, teater och bildkonst skulle kunna bidra till skildringen av varvens historia. Som exempel läste hon ett stycke av Aino Trosell. 

Ivar Wenster, kulturchef i Karlskrona, berättade stolt att det i hans hemstad faktiskt finns ett levande och aktivt nybyggnadsvarv, Kockums Karlskronavarvet, som sysselsätter cirka 800 personer med militär fartygsproduktion. Även där har det varit kris, men då valde man att dokumentera Ericssonfabriken i stället för varvet, tyvärr.

Karlskronavarvet har haft fartygsproduktion sedan 1680-talet, vilket är längst i Sverige, och mycket av erfarenheterna har bokstavligen tryckts ned i marken. Dessutom har man 300 års erfarenhet av att inte ta emot människor på grund av det militära hemlighetsmakeriet, vilket han menade präglade staden än idag. 

1998 hamnade varvet och delar av staden på Unescos världsarvslista, som hittills enda representant för skeppsbyggeri i världen. Det var framför allt två kriterier som var viktiga för utnämningen, dels att varv i allmänhet var en motor för den industriella utvecklingen och dels att det fortfarande bedrivs fartygsproduktion vid Karlskronavarvet. Det innebär dock samtidigt att själva varvsområdet inte är tillgängligt för allmänheten. Det viktiga, menade han, var inte insamlingar och museer, utan hur man på ett pedagogiskt bra sätt kan förmedla en miljö som är så främmande i dagens vardagsverklighet. Att försöka ge perspektiv på vad varvet och dess långa historia och gamla byggnader betyder för oss idag. 

Lars Ljung, kulturchef i Oskarshamn, berättade om denna orts tradition av skeppsbyggnad. Från 1850-talet fram till 1993 byggdes cirka 500 fartyg. Under de sista decennierna genomgick varvet flera konkurser och när det stängdes för gott lades dockan igen och kranarna revs. Idag finns fortfarande ett reparationsvarv kvar, som har cirka 50 anställda. 1982 gjordes en stor varvsutställning i staden och materialet från denna samt annat insamlat arkivmaterial och föremål skulle finnas i något som kallades Oskarshamns stads museidepå och vara inrymt i en skolas skyddsrum. Nu vet ingen riktigt vad som hände med allt material, men Lars Ljung har återfunnit delar av det på olika håll. Han betonade att det måste till kunskap och att eldsjälar inte räcker för att ta hand om detta kulturhistoriska arv, utan att systematiska insatser behövs för att spegla helheten. 

En diskussion om ett varvsmuseum i hamnområdet har pågått i 15 år och Lars Ljung menade att det vore viktigt att skapa något sådant, eftersom varvet har betytt så mycket för staden och därför kan bidra till att skapa en identitet, en trygghet och en stolthet hos invånarna. Folk måste kunna begripa varför en stad är som den är och det lokala museets huvuduppgift är att levandegöra och tydliggöra detta. 

Hans Nilsson, ordförande i Varvshistoriska Föreningen i Göteborg, som var initiativtagare till seminariet tillsammans med Göteborgska Tidsspeglar och Metall 41:an, berättade om denna ideella förenings historia och syften. Den startade 1986 och har dag cirka 400 medlemmar, de flesta före detta anställda på varven, både chefer och arbetare. Föreningen är inriktad på storvarvsepoken i Göteborg, alltså 1900-talets varvshistoria, på framför allt Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal. Föreningen försöker genom utställningar, föredrag och filmvisningar sprida kunskap om varven och dess betydelse för Göteborg. Få av dem som idag vistas på de skolor som idag finns på Lindholmen, både lärare och elever, har några kunskaper om områdets tidigare användning, påpekade han. 

Föreningen har tre huvudmål, berättade Hans Nilsson. Att skapa ett varvsmuseum, att slå vakt om de varvsminnen, dokument och föremål som finns, samt att dokumentera varvsanställdas historia och sprida kunskap bland allmänheten. Ett problem nu är att minnena är spridda. Arkiv finns både på Stadsmuseet, Sjöfartsmuseet, Stadsarkivet, Landsarkivet, i Engelsberg och i Saabs arkiv i Linköping. 

Hans Nilsson framhöll att det fanns mycket i varvshistorien som inte ännu var berättat och dokumenterat. Om arbetsmiljön, olycksfall, månadslönediskussionen på 1970-talet, vad som hände under nedläggningen när flera tusen anställda sades upp, med mera. Så sent som 1975 hade varven 15 000 anställda i Göteborg och många hade lång anställningstid bakom sig.

Vad det kommer att kallas, museum eller centra eller något annat, är inte intressant, menade Hans Nilsson. Det viktiga är att kunna samla arkiv och kunna skapat något där varvshistorien kan visas upp. Han var glad över att seminariet kunnat bli verklighet och att så många hade kommit. 

Workshop

Under eftermiddagen delades seminariedeltagarna in i tre grupper beroende på tillhörighet, en grupp med representanter för museerna, en med representanter för kommunerna och en med fackliga representanter i huvudsak från olika Metallavdelningar. Grupperna diskuterade den målformulering som arrangörerna av seminariet ställt upp, samt hur man skulle arbeta vidare. Efter ett par timmars diskussionen skedde en gemensam redovisning. 

Den fackliga gruppen tyckte målformuleringen var bra, liksom den modell för hur ett varvscentra/nätverk kan vara uppbyggt som arrangörerna skissat upp. Den ansåg att en arbetsgrupp om sju personer skulle bildas och därtill en referensgrupp om 15-20 personer.

Kommungruppen tyckte också att målformuleringen i huvudsak var bra, men hade vissa förslag på tillägg och ändringar i texten. Denna grupp föreslog en arbetsgrupp på 6-8 personer, som på ett bra sätt representerade de olika intressenterna, och ansåg att arkiv och ideella föreningar skulle vara med, inte bara museer, kommuner och fackföreningar. Den betonade också vikten av en referensgrupp och fortsatta seminarier för att kunna hålla intresset vid liv. 

Museigruppen påpekade att det gällde att bygga vidare och blåsa liv i de institutioner som redan finns, och under diskussionen framkom det klart att det faktiskt finns en institution som har det nationella ansvaret för varvshistorien och det är Statens Sjöhistoriska museer i Stockholm. Chefen för detta, Keith Wijkander, förklarade sig också villig att ta på sig detta ansvar. Gruppen talade också om vikten av lokal närvaro och engagemang på de orter som vill ta vara på sin varvshistoria, en förutsättning för att kunna spegla och skapa kulturell identitet. Målformuleringen diskuterades och gruppen ansåg att nätverksbyggande var det viktiga, att flytta fram positionerna och föra upp varvshistorien på dagordningen. 

Medan första seminariedagens föredrag i första hand ägnades åt en nulägesbeskrivning av varven som kulturarv, var det dags att blicka framåt den andra dagen. Rubriken var Ansvarsmuseernas roll i framtiden. 

Ann-Louise Kemdal, museichef för Tekniska museet  i Stockholm, berättade om detta museums historia från starten 1936, då ingenjörerna äntligen fick möjlighet att manifestera sig själva, fram till dagens museiverksamhet som mycket handlar om att samla in och visa industrisamhällets kulturarv, och som särskilt vill inspirera barn och ungdomar att lära sig mer om teknik. Hon berättade att museet är en stiftelse och att näringslivet fortfarande är en viktig part. Tack vare det kanske museet skulle kunna hitta kanaler till näringslivet även angående varvshistorien.

Annars betonade hon att skeppsbyggnad och fartygshistoria tillhör de områden som är undantagna från Tekniska museets ansvarsområden, men att man gärna vill vara med i ett nätverk som arbetar med varvshistoria. Hon framhöll vidare att hon, i motsats till Marita Ulvskog, inte tycker det är branschens skyldighet att ta hand om varvshistorien. Den, liksom övrig industrihistoria, skall precis som konstmuseer och naturhistoriska museer, betraktas som en del av det gemensamma nationella kulturarvet och skall därför också vara en offentlig angelägenhet att säkra för medborgarna. Museet är en bra institution för att spegla sammanhang och begripliggöra varför det ser ut som det gör här och nu, och hon konstaterade att det finns befintliga arkiv och museer som är resurser när det gäller att arbeta med varvshistorien och att man säkert kommer längre om dessa arbetar tillsammans än om man skapar en helt ny institution. 

Keith Wijkander, museichef för Statens Sjöhistoriska museum i Stockholm, kunde redan den första dagen klargöra att detta museum faktiskt har det nationella ansvaret för varvshistorien. Det står klart och tydligt i stadgarna. Hittills har det dock inte hade tagit detta ansvar, men nu skall det bli ändring på det. Han framhöll dock att det inte betydde att Sjöhistoriska på något sätt ägde frågan, utan menade att museet skulle ta sitt ansvar för att stödja och hjälpa de krafter som kan och vill arbeta med de här frågorna.  

Att varven försummats har troligen att göra med Sjöhistoriska museets tillkomst. Det var genom donationer av redarna som museet skapades och då var det fartygen och inte själva skeppsbyggandet som var det primära. Det finns faktiskt varvsmiljöer i museet, påpekade han, men då gäller det skeppsbyggnad före den industriella epoken. Denna lucka måste täppas till, ansåg han, och då är det en stor fördel att det finns så många krafter utanför museet som är intresserade av detta. Ett museum kan dock vara ett kulturellt alibi för att slippa ta tillvara de spår i vardagen som han tycker är lika viktiga att ta vara på. Dessa kulturella yttringar borde gå hand i hand, menade han. 

Museets resurser beror i hög grad på hur det går för Vasamuseet. Men i varje fall kan Sjöhistoriska museet bidra med administrativa rutiner och med mötesplatser, och vi är ganska bra på att söka pengar, framhöll Keith Wijkander. Han ville inte utlova några stordåd, men hoppades att museet skall kunna spela en viktig roll i det varvsnätverk som förhoppningsvis bildas. 

Helena Westin, ansvarig för industrihistoriska frågor på Riksantikvarieämbetet i Stockholm, talade framför allt om de fysiska miljöerna i de gamla varvs- och hamnområdena, som hon menade ämbetet hade försummat i förhållande till deras betydelse. Hon trodde delvis det handlade om en inställning, att den ofantliga strukturomvandling som ägde rum under några år på 1970-talet fick konsekvenser mentalt. Varvsepoken blev förknippad med sin nedgång i stället för med sin storhetstid, och arvet sågs då inte som något positivt. Varvsmiljöer är svårbegripliga, sade hon, och bland dem som arbetar med kulturmiljöfrågor saknas i stor utsträckning kunskap om varvens produktion och organisation. 

Att bara bevara en hel varvsmiljö fungerar dock inte, utan det viktiga är att försöka vara med i den förändringsprocess som sker efter en nedläggning, så att det även sedan området och byggnaderna fått ny användning finns spår kvar som kan berätta om den tidigare verksamheten. Att det finns en kontakt mellan det nya och det gamla. Den kopplingen fanns för tio år sedan på Norra Älvstranden, men är till stora delar borta idag, anser hon. 

Helena Westin beklagade den misstro mot att bevara fysiska miljöer och föremål som hon menar finns på många håll idag. Berättelserna är mycket lättare att berätta om man har ett föremål eller en miljö som utgångspunkt, menade hon. Som näraliggande exempel nämnde hon den stora bockkranen på Eriksberg som fortfarande står kvar, och som hon tycker måste bevaras. Om den inte står där är det till exempel svårare att förstå skalan i varvets produktionssystem. Det behöver inte vara en motsättning mellan det materiella och det immateriella. Tvärtom är ett samspel mellan dessa dimensioner nödvändigt för att förstå det industriellt organiserade samhället. Hon förklarade också att ämbetet vill ta en aktiv del i ett varvshistoriskt nätverk, men att statligt engagemang utan regionalt och lokalt intresse inte är en bra lösning, vilket hon själv sett exempel på. 

Bo Thalén, chef för Regionarkivet i Västra Götaland, fortsatte sedan med att, under rubriken Arkivens roll i framtiden, tala om detta stora arkivs uppbyggnad och vilka utmaningar det ställs inför. Region- och stadsarkivet i Göteborg som det fullständiga namnet är, är en sammanslagning av Stadsarkivet i Göteborg, samt Bohusläns arkiv. Dessutom finns de gamla landstingsarkiven i Vänersborg och Mariestad kvar som delar av det nya Regionarkivet. Hela förvaltningen är ett samarbete mellan Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen, och arbetet styrs av en gemensam nämnd, arkivnämnden. 

Det speciella med stadsarkivet i Göteborg är att kommunen här driver ett eget folkrörelse- och föreningsarkiv, vilket på de flesta andra håll finns på länsnivå. Därför finns till exempel Metallklubbarnas verksamhet på varven väl samlad i detta arkiv, liksom mycket annan föreningsverksamhet på varven. Dessutom innehåller ett stadsarkiv saker som indirekt har med varven och industrisamhällets kulturarv att göra, som fattigvård, folkskola, sjukvård, vattenförsörjning, gator och vägar, politiska föreningar, sjukkassor, kulturföreningar, med mera. Regionarkivet är alltså en stor resurs när det gäller varvshistorien, framhöll Bo Thalén, men uppdraget är inte visa och ställa ut handlingarna, utan att ta emot, registrera, vårda och tillhandahålla dem. Att ta del av dem kräver också en viss kunskap och mycket tid, påpekade han. Sökmöjligheterna har förbättrats betydligt genom datoriseringen, och ganska snart hoppades han att man skulle kunna söka även via Internet och därigenom inte är tvungen att besöka själva arkivet. Frågan om att skapa ett särskilt varvsarkiv, för att samla alla spridda handlingar, är en politisk fråga, framhöll han. 

Före lunch fortsatte gruppdiskussionerna, men i blandade grupper denna gång, för att de olika intressenterna, fackföreningar, museer, kommuner och ideella föreningar skulle kunna tala om, och förhoppningsvis komma överens om, målformuleringar och hur man skulle gå vidare i arbetet. Eftersom det verkade råda en stor samstämmighet om viljan av att fortsätta arbetet, och eftersom några deltagare var tvungna att avvika under eftermiddagen, avslutades dessa gruppdiskussioner före lunch och direkt efter lunch skedde en redovisning. Bland annat föreslogs då ett antal namn som skulle kunna ingå i en arbetsgrupp. 

Summering

Mats Sjölin summerade intrycken och i stället för att denna dag försöka bestämma vilka personer som skulle ingå i en blivande arbetsgrupp, föreslog han att Keith Wijkander från Statens Sjöhistoriska museer, som ju har det nationella ansvaret för varvshistorien, samt Kjersti Bosdotter, kulturansvarig på Svenska Metallindustriarbetareförbundet och ledamot av Delegationen för industrisamhällets kulturarv, först skulle undersöka vilka resurser som finns för att bilda en arbetsgrupp som kan fortsätta den diskussion och det arbete för ett varvshistoriskt nätverk som inletts i och med seminariet. Det är viktigt att nå resultat snabbt, framhöll Mats Sjölin, så att saken inte glöms bort. Därför skulle de två nämnda personerna inom 4-6 veckor återkomma med svar om de ekonomiska realiteterna och vilka som borde vara med i arbetsgruppen. Enigheten om detta förfarandesätt var total och Ann-Louise Kemdal, Tekniska museet, tog tillfället i akt och tackade å deltagarnas vägnar arrangörerna för att seminariet kommit till och blivit så lyckat.

Hämtat från mail 2002-03-21 till Varvshistoriska Föreningen 

från

Björn,etnologstudent/birgitta.jansson.41@metell.se